Miljöpartiets kris – från insidan.

2016-05-19 08:22

Jag måste ändå få ge min syn på drevet mot Miljöpartiet som blåst den senaste månaden. Drevet som har kallats Miljöpartiets största kris. Under ett par veckors tid har Aftonbladet.se haft en stående rubrik: ”Skandalerna som skakat Miljöpartiet”. Där presenteras en rad små detaljer, som det kan finnas anledning att diskutera, men definitivt inga skandaler. Däremot fastnar en sådan rubrik genom upprepningsmetoden i människors medvetande och riskerar till slut att bli det enda man kommer ihåg från maj 2016. Oavsett hur innehållslös texten är.

 

Jag påstår inte att Miljöpartiet är utan problem. Jag påstår inte att Miljöpartiet inte behöver granskas, utvecklas och förbättras. Men jag påstår att den granskning som varit, har varit osaklig, ytlig, obegripligt spretig och att den har missat målet. Men den har varit väldigt samordnad och innehållit smått obehagliga inslag som gör att man undrar vad som ligger bakom.

 

Om vi då börjar med Mehmet Kaplan, så är han en politiker som vill föra dialog med så många som möjligt. Han tror på dialogen som en väg att minska spänningar och våld. När det var upplopp i Husby för ett par år sedan, var han den enda politiker som vågade sig dit för att prata med upprorsmakerna. För att försöka få dem att besinna sig och hitta fredliga vägar att kanalisera sin frustration. Den inställningen gör att han till och från har hamnat i samma sammanhang som rena meningsmotståndare. Om det skulle man ha kunnat föra en saklig diskussion. Vilka sammanhang är lämpliga och inte lämpliga att befinna sig i för en minister? Att delta i samma helgdagsfirande som en Turkisk ultranationalist var nog över gränsen. Men det angränsar bara till det som jag ser som det verkliga problemet; Mehmet Kaplans svårighet att ta avstånd från Turkiets tidigare illdåd mot kurder och armenier, och att ta avstånd mot nuvarande presidenten Erdogan och hans parti AKP. Men för detta har han inte fått kritik i svensk media. Eftersom Turkiet är medlem i NATO och Erdogan förhandlar med EU om att mot löfte om pengar stoppa flyktingar från att komma till Europa, fick enligt de krafter som styrde mediedrevet tydligen ingen skugga falla över Turkiet.

 

Mehmets uttalande från 2009 som ”jämförde Israel idag med Tyskland på 1930-talet” var ju i sitt sammanhang och i sak helt riktigt. Judiska extremister på västbanken hade då i en kampanj målat davidsstjärnor på hus och butiker som ägdes av palestinier. Jämförelsen med 30-talet gjorde nog alla då 2009 som hade någon kunskap om 1930-taletsTyskland. Men instoppat i ett annat sammanhang och i en annan diskussion gick citatet att utnyttja. Man lyckades till och med få en person med titeln statsvetare att virra bort sig i sammanhanget och säga: ”Han har visserligen rätt i sak, men jämförelsen är helt vansinnig”????

 

Sedan kom Yasri Khan. En för mig helt okänd person som tydligen var föreslagen till Partistyrelsen av valberedningen. Han skulle bli intervjuad av en kvinnlig reporter från TV4 och valde då att inte ta i hand utan istället hälsa med sin hand på hjärtat. Låt mig först säga att jag tycker att den som kandiderar till ett uppdrag för Miljöpartiet, ska kunna hälsa på det sätt motparten önskar oavsett vad man har för egen tradition. Det är liksom bara normal representativ artighet. Men att handlingen skulle få sådana proportioner som det fick känns fullständigt absurt. Khan fick avsäga sig kandidaturen. Gustav Fridolin blev hårt ansatt och kritiserad för att han inte direkt förstod hur allvarligt det var med en utebliven handhälsning. Det var det ”stora” misstaget som gjorde att Gustav visat dåligt ledarskap och att han skulle sitta löst inför kongressen. Enligt media. Ja förresten av en del framträdande miljöpartister också, som försökte använda detta för att undergräva förtroendet för Gustav Fridolin.

Det kanske mest obehagliga i historien var när Stefan Löfvén och Anna Kinberg Batra i riksdagen demonstrerade med handhälsning hur det går till när vi i Sverige hälsar. Som om de skulle kunna stå där och slå fast vad som är en godkänd och inte godkänd sed i Sverige! Handslag. Inget annat sätt att hälsa är godkänt, liksom. Som tur var fick jag höra Kulturministern Alice Bah Kuhnke i radio dagen därpå. Hon förklarade att ”i Sverige får man hälsa på varandra precis som man vill”. Det Statsministern menade var enligt henne att man inte skulle göra skillnad på kvinnor och män.

Att Yasri Khan vid en utfrågning som finns sparad på Youtube, hade svårt att på ett enkelt och tydligt sätt fördöma de avrättningar av ateister som förekommer i Saudi Arabien, tycker jag var allvarligare. Men det tyckte inte mediedrevet som förmodligen styrdes av krafter som inte ville ha några nya problem i handelsförbindelserna mellan Saudi Arabien och Sverige.

 

Kulmen på drevet var på nåt sätt när partistyrelseledamoten Sümeyya Gencoglu, fick en debattartikel införd i Eskilstuna kuriren som hon inte skrivit och inte skickat in. Någon hade öppnat ett e-postkonto i hennes namn, mejlat in artikeln och tidningen hade inte kollat om det stämde. (saken är polisanmäld) Obehagligt. Men det obehagligaste var ändå det sätt som artikeln var skriven. Välformulerad och välargumenterad. En till synes mycket välskriven debattartikel som till stor del innehöll kloka åsikter, men som i några avseenden framförde islamistiska, djupt konservativa religiösa åsikter som hon inte har och som inte hör hemma i vare sig Miljöpartiet eller Sverige. Med andra ord en mycket sofistikerad form av förtal och desinformation. En manipulation av Stasiklass.

 

Mitt i allt detta hade då Åsa Romson i något sammanhang på sitt snabba, lite stressade sätt att prata råkat säga ”11 septemberolyckorna” om terrorattentaten mot World Trade Center. Naturligtvis var det fel ord som kom över läpparna där. Men att utifrån det måla upp en kris och skandal saknar ju både sans och måtta. Att i media komma med insinuationer om att Åsa Romson inte skulle tro eller veta att det var ett terrorattentat som begicks är ju så dumt att man saknar ord.

 

Sedan har då kritik uppstått mot hur språkrören hanterade hela det här mediedrevet; Att man först försvarade Mehmet Kaplan, för att sedan släppa det och låta honom falla. Det var fel att försvara honom för det kunde tolkas som kritik mot media. En politiker får ju aldrig uttala sig kritiskt mot medias granskning av politiker. Det var också fel att inte fortsätta försvara Kaplan, för det kunde tolkas som dåligt ledarskap. Men den hårdaste kritiken kom nog mot att språkrören inte direkt tog avstånd från en person som hade undvikit att ta en kvinnlig TV4-reporter i hand. Det tog ett helt dygn innan man gjorde det. DET var dåligt ledarskap. Enligt mediadrevet.

 

De här senaste veckornas cirkus med trams och bagateller har naturligtvis skadat Miljöpartiet en hel del. I alla fall på kort sikt. Opinionssiffrorna är i botten. Det har skadat Sverige också. Vi har förlorat den kanske mest kompetenta miljöminister Sverige någonsin haft. För övrigt tror jag att Miljöpartiet är stabilt nog att komma stärkt ut ur det här, med nya kunskaper och nya erfarenheter. Jag hoppas att de här s k affärerna inte kommer att glömmas bort. Jag hoppas att de kommer att fortsätta granskas och analyseras. Seriöst. För en seriös granskning skulle både Miljöpartiet och Svenska folket ha en hel del att vinna på. Jag tycker mig också ana en viss tillnyktring i medierna och början på en sådan fas.

 

För visst finns det anledning att diskutera hur vi i Miljöpartiet och i hela det svenska samhället ska förhålla oss till invandrade Svenskar med annan kulturell bakgrund.

  • Hur öppna eller slutna ska vi vara i våra samhällsorganisationer?
  • Var går gränsen mellan nödvändig anpassning och assimilation?
  • Är det bättre med dialog eller avståndstagande till meningsmotståndare?

Jag skulle också väldigt gärna vilja se en granskning och en diskussion om hur ett sånt här drev uppstår och om hur det underhålls.

  • Vem är det som trycker på knappen och sätter igång processen, där gammal skåpmat plockas fram och infogas i nya kontexter. Kontexter som ger händelsen en helt ny betydelse. Jag tror nämligen inte ett ögonblick på att det är tillfälligheter.
  • Vem är det som regisserar och dagligen portionerar ut de bagateller som presenteras som ”skandaler” för att hålla liv i drevet?
  • Vem är det som kommer på idén att skicka in en förfalskad debattartikel till en tidning i synbart syfte att göra Miljöpartiets partistyrelse etniskt rensad från muslimer?

 

Om det nu är så här illa som jag skriver, borde då inte språkrören ha gått ut och dementerat, kritiserat, argumenterat mot uppgifterna som presenterades? Nej, det är inte möjligt att göra det. Medias uppgift är att granska politiker och i ett fritt land kan inte politiker ha synpunkter på hur granskningen görs. Det kan däremot läsarna, konsumenterna. Jag undrar om inte det är många som i likhet med mig själv är hjärtligt trötta på den personfixerade drevjournalistiken som präglat de senaste årens politiska nyhetsförmedling? Jag undrar om det inte är många fler än jag som längtar efter en granskande journalistik som förklarar orsak och samband och som kunde ge oss en vägledning i politikens innehåll och om vartåt de olika politiska besluten leder samhället?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *